Autonoma symtom vid Lewy body-sjukdom
Lewy body-sjukdom, inklusive Lewy body-demens och Parkinsondemens, påverkar inte bara motorik och kognition utan även det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr kroppsfunktioner som blodtryck, puls, tarmrörelser, urinblåsa, svettning, temperaturreglering och sexuell funktion. Vid Lewy body-sjukdom ansamlas alfa-synuklein och Lewy-kroppar i både centrala och perifera delar av nervsystemet, inklusive autonoma nervbanor. Detta gör att autonoma symtom kan uppträda tidigt och ibland till och med före tydliga kognitiva eller motoriska symtom.
Att symtomen kommer tidigt är numera väl belagt. Redan i prodromalfasen beskrivs minst ett symtom från varje autonom subdomän: ortostatiska besvär, urinvägsdysfunktion, förstoppning och erektil dysfunktion. Tidig autonom dysfunktion mätt med SCOPA-AUT har visat sig vara signifikant associerad med ökad risk för efterföljande mild kognitiv svikt eller demens. Vid isolerad REM-sömnstörning, som ofta representerar begynnande Lewy body-sjukdom, ses nedsatt kardiellt 123I-MIBG-upptag hos över 90 procent, med progress till Parkinsons sjukdom eller Lewy body-demens snarare än till multipel systematrofi. Autopsistudier talar för att den kardiella sympatiska denervationen föregår Lewy-patologi och nervcellsförlust i hjärnan. Autonoma symtom är därmed inte bara ett följdfenomen utan en potentiell tidig markör.
Vanliga autonoma problem är ortostatisk hypotension, förstoppning och urininkontinens eller urinträngningar. Dessa symtom är särskilt vanliga vid Lewy body-demens och Parkinsondemens och kan bidra till fall, synkope, försämrad livskvalitet och ökad vårdtyngd. Svårighetsgraden ligger typiskt mellan Parkinsons sjukdom och multipel systematrofi: i jämförande studier med Composite Autonomic Scoring Scale var totalpoängen 5,2 vid Lewy body-demens, 8,1 vid multipel systematrofi och 2,2 vid Parkinsons sjukdom.
Blodtryck och cirkulation
Ett vanligt problem är ortostatisk hypotension, det vill säga att blodtrycket faller när personen reser sig upp. Detta kan ge yrsel, ostadighet, svimning, fall, trötthet och koncentrationssvårigheter. Åtgärder är först att se över läkemedel som kan förvärra blodtrycksfall, till exempel blodtryckssänkande läkemedel, diuretika, alfa-blockerare, vissa antidepressiva och dopaminerga läkemedel. Icke-farmakologiska åtgärder innefattar långsamma lägesändringar, ökat vätskeintag, eventuellt ökat saltintag, höjd huvudända på sängen och kompressionsstrumpor. Vid svårare symtom kan läkemedel som midodrin eller fludrokortison övervägas, men blodtrycket måste följas eftersom de kan ge högt blodtryck i liggande.
Ortostatisk hypotension och dämpat hjärtfrekvenssvar är de kardiovaskulära autonoma markörer som mest konsekvent förknippas med ogynnsam prognos och fenokonversion vid Lewy body-demens, medan övriga autonoma mått visar mer inkonsekventa samband. Supin hypertoni förekommer hos en del patienter och kan ses redan vid tilt-test, vilket gör att blodtrycket bör mätas både liggande och stående innan behandling inleds.
Blodtrycksfall och kognitiva fluktuationer
Ett område som fått ökad uppmärksamhet är sambandet mellan cirkulation och kognition. I en studie av Parkinsondemens föregick hypotensiva episoder de kognitiva fluktuationerna, vilket talar för att åtminstone en del av fluktuationerna kan ha en cerebral hypoperfusionskomponent. I den longitudinella PACE-DLB-studien var högre autonom symtombörda vid måttlig till avancerad Lewy body-demens kopplad till försämrade kognitiva fluktuationer, ökad neuropsykiatrisk börda och sämre livskvalitet för närstående, där de neuropsykiatriska symtomen delvis tycktes mediera sambandet. Kliniskt innebär detta att fluktuationer inte enbart bör ses som ett kognitivt symtom: hos en patient med uttalade svängningar är det rimligt att mäta ortostatiskt blodtryck och se över blodtryckssänkande behandling.
Hjärtrytm och sick sinus-syndrom
Alfa-synuklein ansamlas inte bara i hjärtats sympatiska nerver utan även i retledningssystemet, vilket kan ge arytmier. Sjuk sinusknuta framstår som kliniskt mest relevant.
I en svensk registerstudie av 73 619 personer i SveDem var nyinsättning av pacemaker på grund av sick sinus-syndrom vanligare vid Lewy body-demens än vid Alzheimers sjukdom, med oddskvot 1,49 (95 procent konfidensintervall 1,11–2,01), medan motsvarande samband inte sågs för höggradigt AV-block. Författarna tolkar skillnaden som stöd för att den kardiella sympatiska denervationen, som främst drabbar sinusknutan snarare än AV-knutan, är en bidragande faktor. Pacemakerimplantation förekom hos 5,5 procent vid Lewy body-demens, vilket var en högre andel än vid Alzheimers sjukdom. Intressant nog sågs inte samma ökning vid Parkinsondemens, trots att även den är förenad med kardiell sympatisk denervation.
I en klinisk kohort från tre minnesmottagningar i södra Sverige undersöktes 30 personer med Lewy body-demens, ingen med känd rytmrubbning, med ortostatiskt test, kardiell MIBG-scintigrafi och 24-timmars EKG-registrering. Tre av dem, 10,7 procent, fick diagnosen sick sinus-syndrom och två fick pacemaker. Ingen hade AV-block II eller III. Kardiell sympatisk denervation förelåg hos 82 procent, men skilde sig inte mellan dem med och utan sick sinus-syndrom, vilket talar för att MIBG-fyndet är för ospecifikt för att identifiera vilka patienter som har en retledningsrubbning.
Det kliniskt viktiga är att symtombilden överlappar. Yrsel, trötthet, synkope och fall kan orsakas av både ortostatisk hypotension och bradyarytmi, och bradyarytmi kan dessutom ge demensliknande symtom. En kvalitativ fallstudie av personer med Lewy body-demens som fått pacemaker beskriver förbättrat välbefinnande, och pacemakerbehandling av bradyarytmi har i andra sammanhang förknippats med förbättrad kognitiv funktion. Slutsatsen för praktiken är att EKG, och vid misstanke 24-timmars-EKG, bör övervägas hos patienter med Lewy body-demens och oförklarad synkope, fall eller uttalad trötthet. Detta är en potentiellt behandlingsbar orsak som annars lätt tillskrivs grundsjukdomen.
Samtidigt bör man notera att läkemedel som ofta används vid Lewy body-demens kan förvärra bradykardi. Kolinesterashämmare ökar den vagala tonus och kan ge bradykardi och synkope, och vid redan nedsatt sinusknutefunktion blir marginalen liten. En EKG-kontroll före insättning, och vid nytillkommen yrsel eller synkope under behandling, är därför motiverad.
Mag-tarmfunktion
Förstoppning är mycket vanligt och beror på långsammare tarmmotorik, minskad fysisk aktivitet, vätskebrist, kostfaktorer och ibland läkemedel. Förstoppning kan leda till smärta, aptitlöshet, illamående, försämrad läkemedelsupptagning, konfusion och urinretention. Behandlingen består av regelbundna toalettvanor, fiberrik kost om det tolereras, tillräckligt vätskeintag, fysisk aktivitet och laxantia vid behov, exempelvis makrogol eller laktulos. Man bör vara uppmärksam på fekalom, särskilt hos sköra äldre.
Förstoppning är dessutom ett av de symtom som kan föregå sjukdomen med många år, och alfa-synuklein har påvisats i perifera autonoma nervfibrer i bland annat tarm, hud och spottkörtlar. Fördröjd ventrikeltömning förekommer också och kan påverka upptaget av levodopa, vilket är värt att tänka på vid oväntat dåligt behandlingssvar.
Urinblåsa
Autonom påverkan kan ge trängningar, täta miktioner, nattliga toalettbesök, inkontinens eller ofullständig blåstömning. Detta kan störa sömnen och öka fallrisken, särskilt nattetid. Åtgärder inkluderar miktionsschema, minskat vätskeintag sent på kvällen, behandling av förstoppning, hjälpmedel och bäckenbottenträning när det är möjligt. Vid överaktiv blåsa kan läkemedel övervägas, men antikolinerga preparat ska användas med stor försiktighet eftersom de kan försämra kognition och hallucinationer. Nyare alternativ som beta-3-agonister eller mer selektiva antimuskarina preparat kan ibland vara lämpligare efter individuell bedömning. Residualurin bör kontrolleras innan behandling av trängningar inleds, eftersom ofullständig blåstömning och trängningar kan ge likartade symtom men kräver olika åtgärder.
Svettning, temperatur och salivation
Vissa patienter får störd svettning, värme- eller köldintolerans samt problem med salivering. Ett typiskt mönster vid autonom testning är distal anhidros. Dregling beror ofta inte på ökad salivproduktion utan på nedsatt sväljfrekvens och motorisk kontroll. Åtgärder kan vara sväljträning, munvård, logopedkontakt och anpassning av sittställning. Läkemedel mot salivering kan hjälpa men måste användas försiktigt eftersom antikolinerga effekter kan försämra kognition.
Andningsfunktion
Respiratorisk autonom dysfunktion är mindre uppmärksammad men förekommer, bland annat som nedsatt ventilatoriskt svar på hyperkapni. Detta kan vara en bidragande faktor vid sömnrelaterade andningsstörningar och vid känslighet för sedativa läkemedel.
Utredning
Autonom funktion kan bedömas kliniskt med ortostatiskt blodtrycksprov, strukturerade symtomskalor som SCOPA-AUT eller COMPASS-31, EKG och vid behov 24-timmars-EKG. Kardiell 123I-MIBG-scintigrafi är en etablerad biomarkör och ingår som indikativ biomarkör i de diagnostiska kriterierna för Lewy body-demens, med nedsatt kvot mellan hjärta och mediastinum som uttryck för postganglionär sympatisk denervation. Undersökningen används dock betydligt mer i Japan än i Europa och USA.
Sammanfattning
Autonoma symtom vid Lewy body-sjukdom beror på att sjukdomsprocessen påverkar nervbanor som reglerar automatiska kroppsfunktioner. Problemen kan omfatta blodtrycksfall, rytmrubbningar, förstoppning, urinbesvär, svettning, temperaturreglering, andning, sexuell funktion och salivation. Behandlingen är oftast symtomatisk och bör börja med icke-farmakologiska åtgärder, läkemedelsgenomgång och riskbedömning. Farmakologisk behandling kan vara aktuell men kräver försiktighet, särskilt eftersom personer med Lewy body-sjukdom ofta är känsliga för läkemedelsbiverkningar och kognitiv försämring.
Två budskap förtjänar att framhållas: autonoma symtom hör till de tidigaste manifestationerna och kan ha prognostiskt värde, och en del av dem, som sick sinus-syndrom, är behandlingsbara tillstånd som riskerar att förbli odiagnostiserade om symtomen slentrianmässigt tillskrivs demenssjukdomen.
Referenser i urval
Heyman I, et al. Sick sinus syndrome and high-degree atrioventricular block in dementia with Lewy bodies and other dementia subtypes: a study of approximately 73 000 patients with dementia. Alzheimers Dement (N Y). 2025. doi:10.1002/trc2.70053
Heyman I, et al. Exploring the prevalence of undetected bradyarrhythmia in dementia with Lewy bodies. Clin Auton Res. 2023. PMID 37405543
Heyman I, et al. Pacemaker implants and their influence on the daily life of patients with dementia with Lewy bodies: a qualitative case study. Neurol Ther. 2023. doi:10.1007/s40120-023-00513-5
Cognitive fluctuations, neuropsychiatric burden, and quality of life in moderate-advanced dementia with Lewy bodies: the role of dysautonomia (PACE-DLB). Neurology. 2026;106(9):e214934
Hypotensive episodes precede cognitive fluctuations in Parkinson disease dementia. Mov Disord Clin Pract. 2026
Prodromal autonomic dysfunction in Lewy body diseases. MDS Scientific Issues Committee, maj 2026
Systematic review of cardiovascular autonomic dysfunction in Lewy body dementia. British Geriatrics Society, 2026
Mizukami K. Autonomic dysfunction in dementia with Lewy bodies: focusing on cardiovascular and respiratory dysfunction. PCN Rep. 2024. PMCID PMC11114397
Reduced cardiac 123I-MIBG uptake is a robust biomarker of Lewy body disease in isolated REM sleep behaviour disorder. Brain Commun. 2024. doi:10.1093/braincomms/fcae148
Thaisetthawatkul P, et al. Autonomic dysfunction in dementia with Lewy bodies. Neurology. 2004;62:1804-9